Sveriges Riksbank har fått en ny chef, Erik Thedéen, som tidigare var chef för Finansinspektionen. Vi såg presskonferensen där han presenterade den senaste räntehöjningen och vi förstod då att en hök har landat på Brunkebergstorg. Strax därefter lyssnade vi på Laura Hartman, chefsekonom på LO, och vi förstod då att en duva häckar på Norra Bantorget. Strax därefter flyr kanariefågeln från arkitektkontoret.
Thedéen uppehöll sig kring inflationen som förra året hamnade på 10,2 % räknat som KPIF dvs. konsumentprisindex exklusive ränteförändringar men inklusive energi och mat. Man var lite nyfiken på hur han skulle resonera eftersom det kommit en ny riksbankslag som säger följande:
”Det överordnade målet för Riksbanken är att upprätthålla varaktig låg och stabil inflation (prisstabilitetsmålet). Utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet ska Riksbanken dessutom bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning (realekonomiska hänsyn).” (Riksbankslagen, 2 kap, 1 §). Riksdagen har därtill fastslagit att prisstabilitetsmålet ligger på 2 % räknat som KPIF.
Om en duva hade landat på Brunkebergstorg hade Riksbanken hänvisat till realekonomiska hänsyn och nöjt sig med att höja med 0,25 %. Nu blev det istället en höjning med 0,5 % med en mycket tydlig motivering om att upprätthålla en varaktig låg och stabil inflation. Därtill aviserade man ytterligare höjning.
Hela presskonferensen liksom efterföljande intervjuer utstrålade att det var inflationen som var i fokus och inte i första hand hänsyn till konjunktur, sysselsättning eller medborgarnas privatekonomi. Thedéen återkom gärna till att inflationen tar bort mer köpkraft än höjda räntor.
Han erkände sig till tesen att risken att göra för mycket dvs. att höja räntorna för mycket är mindre än risken att göra för lite dvs. att höja räntorna för lite. Han delar denna tes med de flesta tongivande centralbankscheferna världen över. Någon mer detaljerad riskvärdering har vi inte tagit del av och vi antar att tesen därmed är uttryck för en mer subjektiv värdering. Den som tvekar i sitt inflationsmotstånd kan därmed bli lockad av att inta den motsatta positionen utifrån andra subjektiva grunder.
LO reagerade ganska snart på räntebeskedet. Laura Hartman, LO:s chefsekonom, säger att ”Riksbanken knäcker helt i onödan pressade hushållsekonomier”. Hon säger därtill att ”Inflationen i Sverige beror på att det är krig och energikris”. Påståendet lämnar mycket att önska. Vi vill hävda att de stimulanser och den penningmängdsexpansion som världens regeringar och centralbanker har satt in har starkt bidragit till inflationen. I Sverige har vi dessutom importerat inflation genom att devalvera den svenska kronan med 25 % mot dollarn och 10 % mot euron under de senaste två åren.
LO har länge visat stor förståelse för nationalekonomiska samband och det är synd att de nu har skaffat sig en ekonom som uttalar sig i strid med nationalekonomisk fundamenta. Det är ännu mer beklämmande att liknande tongångar kommer från det devalveringsdrogade näringslivet.
Riksbanken lämnar nu en ränteprognos som slutar på 3,3 % i slutet av 2023. Mycket kan dock hända. Inte minst kan det visa sig att inflationen biter sig fast. På en lägre nivå än idag men på en högre nivå än målet som är 2 %. Faktiskt hittar vi i bankens senaste penningpolitiska rapport en graf som de kallar ”Styrräntan med osäkerhetsintervall” som visar på en styrränta i intervallet 2-5 % i slutet av 2023. Så stor är osäkerheten.
Vi har varnat för att vi kan hamna på en styrränta om 4,5 %. Vi grundar vårt ställningstagande bl a på att vi inte kan ligga för långt under FED som för närvarande har en prognos som slutar på drygt 5 %. USA hade 2022 lägre inflation (6,5 %) än vi (10,2 %) men har nu högre styrränta (4,75 %) än vi (3 %). Konstigt. Vi borde ha högre räntor än USA eftersom vår inflation är högre än USA:s. Det förklarar nog mycket varför vi har en så svag kronkurs.
Verkligheten är dock inte så enkel. I USA sjunker inte inflationen i takt med förväntningarna trots kraftiga räntehöjningar. Arbetsmarknaden och den privata konsumtionen är urstark och trots massiva uppsägningar inom tech-industrin är arbetslösheten den lägsta sedan Woodstock. Därmed kan vi räkna med ytterligare räntehöjningar.
Man kan även argumentera emot ytterligare höjningar. Faktum är att den amerikanska penningmängden, M2, har minskat med 2,5 %1) under de senaste nio månaderna vilket är inflationsdämpande (WSJ 23-02-15). Vi kan anta att minskningen fortsätter beroende på FED:s obligationsförsäljningar2) och bankernas sannolikt stagnerande eller minskande utlåning. Därtill har den s.k. yieldkurvan3)blivit ännu mer negativ vilket historiskt har förebådat en kommande recession. Vi tror dock att FED-chefen har 70-talet, då inflationen löpte amok, i gott minne och inte vill gå till historien som den som släppte anden ur flaskan.
I Sverige har varslen börjat öka. De första 10 dagarna i februari i år uppgick varslen till nästan 13 000 arbetstagare vilket är mycket högt. Detta är en enstaka observation som kan bero på brister i mätningen men uppskalat till årsnivå så blir det mycket höga siffror. Förhoppningsvis ska det inte bli så illa.
Normalt brukar produktivitetsförbättringar dämpa inflationen. Faktum är att produktiviteten i USA har gått ner under 2021-22 (US Bureau of Labor Statistics) och har varit i stort sett oförändrad under motsvarande period i Sverige (www.ekonomifakta.se). I år räknar Riksbanken med negativ produktivitetsutveckling i Sverige. Produktiviteten ger således inte någon lindring utan snarare tvärtom.
Vi tror att vår riskbankschef följer i FED-chefens spår. En ganska sannolik situation under 2023 är att inflationen biter sig fast på några procent över 2 % samtidigt som konjunkturen viker och arbetslösheten ökar. Vi får stagflation. Facken, näringslivet och politikerna kommer då att utsätta Riksbanken för ett massivt tryck att inte fortsätta höja räntan utan istället sänka. Inom Riksbankens direktion kan några ledamöter börja tveka och i det läget är det tryggt att veta att en hök häckar på Brunkebergstorg. Uppgiften enligt riksbankslagen är ju att ”upprätthålla varaktig låg och stabil inflation”.
Men om varslen till sommaren pekar på en kraftigt ökad arbetslöshet då kanske även höken tappar stinget.
Christian, vår fastighetsguru, har tidigare pekat på att uppsägningarna inom byggindustrin kommer att bli brutala i takt med att pågående projekt blir färdigställda och mycket få nya kommer till. Kanariefågeln flyr redan arkitektbyrån. Den som har varit med några år känner igen dramaturgin.
Vår korrekturläsare tycket att vi är så pessimistiska. Visst det är svårt att se några gröna skott och i vår hållning är vi i gott sällskap med Financial Times, Wall Street Journal, The Economist och kanske även med den nye riksbankschefen. Ett grönt skott kom dock i veckan med den mycket goda rapporten från Nibe men det har vi redan skrivit om i Värmepumpen gör Nibe till vinnare. Nästa söndag kommer vi att rapportera om ett annat grönt skott, tillika en av våra börsfavoriter.
Om du inte redan gör det så kan du börja prenumerera på vårt nyhetsbrev här.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
23-02-19 Nr 8
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se
- Enligt Wall Street Journal uppgick M2 i mars 2022 till 21 740 miljarder usd och nio månader senare till 21 207 miljarder usd. En nedgång med 2,5 %. De s.k. monetaristerna, med den framlidne nobelpristagaren Milton Friedman som förebild, hävdar att det föreligger ett positivt samband mellan penningmängd och inflation. Ett tydligt exempel är dagens inflation, som har kommit efter en kraftig expansion av penningmängden, och som nu bedarrar i takt med att penningmängden minskar.
- FED: s tillgångar består främst av statsobligationer. Banken har köpt dessa på marknaden med nytryckta pengar för att därmed stimulera ekonomin. Fram till Lehmankraschen 2008 uppgick tillgångarna till ca 1 000 miljarder usd. Fram till pandemin 2020 ökade de till 4 000 miljarder usd och därefter ökade de till nästan 9 000 miljarder usd våren 2022. Som mest uppgick de därmed till ca 38 % av ett års BNP i USA. Våren 2022 satte FED igång sin åtstramning med räntehöjningar och försäljning av obligationer och nu är tillgångarna nere i ca 8 500 miljarder usd. (www.fred.stlouisfed.org).
- Man brukar jämföra avkastningen på den tvååriga amerikanska statsobligationen med den tioåriga. I skrivandets stund ger tvåringen 4,69 % och tioåringen 3,90 %. Avkastingen avtar således med längden på löptiden. Man brukar då säga att den s.k. yieldkurvan är negativ och historiskt har detta förebådat en recession. Under de senaste 50 åren har kurvan blivit negativ nio gånger. Efter åtta av dessa har det följt en recession. Hur det går med den nionde vet inte eftersom den pågår. (Eco 23-02-15).