Tecken tyder på att världsekonomin går mot en oroande utveckling. Felbeslut, politisk misskötsel, skulduppbyggnad, spekulation, bedrägerier och geopolitiska obehagligheter kan driva oss in i en djup lågkonjunktur.
I en tidigare krönika Inga fler räntehöjningar, tack! beskrev vi två tänkbara scenarier; stagflation och lågkonjunktur. Vi uttalade också att vi avstod från att beskriva ett skräckscenario, hyperstagflation, och vi beskrev ej heller alternativet med snabb återhämtning. Det senare anser vi vara helt osannolikt och vi avvaktar något år med att beskriva det scenariot.
Vår slutsats var att scenariot lågkonjunktur var det mest sannolika. I detta alternativ får vi en avmattning, en ytterligare börsnedgång, sjunkande inflation och sjunkande räntor och därefter återhämtning. En förutsättning var dock en klok styrning från världens regeringar. För en tid sedan var vi på ett möte med SEB Private Banking och de gav uttryck för ungefär samma hållning.
Vi börjar dock tvivla på vår egen bedömning. Kanske var den ett önsketänkande. Sannolikheten för skräckscenariot, hyperstagflation, ökar och vi dristar oss nu till att beskriva en utveckling som verkligen förskräcker. Vi hoppas på det bästa men vi bör nog förbereda oss på det värsta.
En mycket uppseendeväckande händelse utlöste vår pessimism. Den nya regeringen i Storbritannien offentliggjorde skattesänkningar och ökat budgetunderskott. Pundet rasade och obligationsmarknaden upphörde i stort sett att fungera. Bakomliggande var att brittiska pensionsfonder hade säkrat framtida pensionsutbetalningar med avancerade derivatinstrument och med sina obligationsinnehav som säkerhet. Detaljerna är svåra att begripa men vi gräver djupare och återkommer på temat. När pundet började falla började även kurserna på brittiska statsobligationer att falla kraftigt och pensionsfondernas situation blev prekär. En brittisk finanskris med globala återverkningar hotade.
Bank of England trädde in och räddade situationen, åtminstone tillfälligt. De köpte statsobligationer och lovade att köpa för upp till 65 miljarder pund! Man trycker alltså nya pengar. Samtidigt som man ju i sin inflationsbekämpning säljer obligationer och därmed makulerar pengar. Tala om schizofreni.
Tidigare hade regeringen därtill anslagit 60 miljarder pund för att finansiera ett pristak (2 500 pund per elabonnemang och år) på britternas elräkningar. (Källa: DN 22-10-02 och FT 22-09-29). En lösning som dessutom helt uppenbart stimulerar elförbrukningen. Utöver dessa pengar kommer skattesänkningar om ca 50 miljarder pund som regeringen dock till mindre del har tvingats ta tillbaka.
Vi blir än mer betryckta när vi läser att den tyska regeringen utlovar 200 miljarder euro för att understödja sina elkonsumenter. Ökad upplåning ska finansiera det hela. Vi räknar med att liknande paket kommer i Frankrike, Italien och i de flesta andra länder. Tyskarna klarar nog notan men hur ska det går för Italien? Förhoppningsvis kan Sverige finansiera sina förbrukningsstimulerande elsubventioner med överskott hos Svenska kraftnät.
Resultatet av all förnyad ökad upplåning kan inte bli något annat än ytterligare inflation. Risken ökar dessutom för finansiella olyckor. Röda lampor blinkar nästan överallt. Hela det finansiella systemet visar tydliga tecken på ett dominospel. Brickorna lutar mot varandra och faller en så faller alla.
Det allra mest alarmerande är den starkt ökande skuldsättningen världen över. Många länder har sin upplåning i amerikanska dollar och måste nu acceptera att deras lån har ökat med kanske 20 % på grund av dollarförstärkningen och att räntebetalningarna blir betydligt högre än tidigare. Ett antal länder kommer säkert att ställa in betalningarna. Turkiet står långt fram i kön. I Europa kommer situationen i Italien att sannolikt sätta hela euron i gungning.
I Sverige slår vi oss för bröstet och skryter med att vår offentliga upplåning är så låg. Visst, men den privata upplåningen, mätt som procent av BNP, är nästan högst i världen. Får vi finansiella problem i fastighets- och bostadssektorn, vilket bl. a. den förre finansministern Per Nuder tror (DN 22-10-06), kommer nog någon eller några banker att vackla. I sammanhanget kan dock konstateras att Handelsbanken har utsetts till Europas säkraste bank och internationellt kommer man på fjärde plats. Det finns dock andra banker som inte är lika säkra och sedan finns det andra finansiella aktörer typ Klarna. Vi menar att det finns en stor risk att staten måste ta över en eller flera banker och finansbolag och helt plötsligt blir den offentliga skulden mycket större.
Flera högt belånade företag kommer sannolikt på obestånd. Samtidigt kommer nog flera oegentligheter att bli avslöjade. Redan nu kan man konstatera att brittiska regeringsledamöter har haft klart olämpliga kontakter med aktörer som blankat pundet och tjänat grova pengar på detta (DN 22-10-02).
En företeelse som får lite uppmärksamhet i massmedia, sannolikt beroende av sin extrema komplexitet, är den mycket omfattande derivatmarknaden. Många derivat har en förankring i den reala ekonomin som t ex när bönderna försäkrar sig om ett fast framtida pris på sin spannmålsskörd. Ovan nämnda brittiska pensionsfonder har också säkrat framtida pensionsutbetalningar med derivat. Uppläggen kallas LDI, Liability Driven Investing.
Men redan här börjar det osa katt. Det visade sig att det som skulle vara kassaskåpssäkert arrangemang för de brittiska pensionärerna i själva verket var finansiellt explosivt. En pensionsexpert, som vi har varit i kontakt med, upplyser om att vissa lågpresterande pensionsfoner i Sverige har liknande upplägg och sannolikt förekommer det även på många andra håll i världen.
Tar vi resonemanget om derivat ett steg längre kommer vi säkert att upptäcka att en stor del av derivatmarknaden betingas av renodlad finansiell spekulation eller spekulation i kvadrat som kan exemplifieras med marknaden för bitcoin. Den totala derivatmarknaden uppgår till ca 600 000 miljarder dollar (s k underliggande värde) eller ca 6 gånger världens BNP. (Källa: www.investopedia.com). Den brittiska incidenten, som vi beskrev ovan, uppgick troligen till mindre än 0,001 % av hela derivatmarknaden. Och denna lilla bråkdel riskerade att skapa en finanskris!
I oroliga tider bör man ju kunna lita på t ex revisorer, kreditratinginstitut, finansinspektioner, bankdirektörer och centralbanksledamöter. Inte. Revisionsfirman EY ”glömde” att kolla konkursade Wirecards bankkonto. Ratinginstitutet S&P bidrog till lehmankraschen med sina undermåliga kreditbetyg. Swedbanks tidigare VD är föremål för åtal för svindleri och solvensen för ärevördiga Credit Suisse är ifrågasatt. Tyska finansinspektionen underlät att kritiskt granska Wirecard, den svenska finansinspektionen missade att kolla vissa svenska bankers penningtvätt i Baltikum och den amerikanska finansinspektionen lät sig grundluras av superskojaren Bernie Madoff (2009 dömdes han till 150 år i fängelse men han avled innan han avtjänat hela strafftiden). Två av den amerikanska centralbankens ledamöter tvingades att avgå efter att de gjort egna otillbörliga affärer. Ja, man kan bli desillusionerad för mindre.
Vårt skräckscenario ovan bekräftas när vi tar del av en diskussion mellan Larry Summers, professor i ekonomi vid Harvard och fd. amerikansk finansminister, och Martin Wolf, ledande ekonomisk kolumnist på Financial Times (FT 22-10-06). Båda uttrycker oro för att det brittiska intermezzot inte var tillfälligt utan snart kommer tillbaka och i värsta fall kommer att få omfattande globala återverkningar.
Hur går det då på börsen i vårt skräckscenario. Börsen har redan gått ner ca 30 % men vi har sannolikt långt ifrån nått botten. Den svenska börsen gick ner 70 % i samband med IT-kraschen i början av 00-talet och med drygt 50 % i samband med lehmankraschen 2007-08. Den japanska börsen gick ner nästan 80 % under 90-talet. Nedgångarnas längd har varierat men har pågått i minst 1,5 år. I vårt skräckscenario räknar vi med att börsen bottnar först hösten 2023 och då har kurserna kanske gått ner med 70 % från toppen. Därtill får vi lägga effekterna av geopolitiska obehagligheter.
Vad ska då investeraren göra för att förbereda sig på det värsta? Vi återkommer i en kommande krönika.
Likväl måste vi försöka behålla vår optimism och tro på det scenario som vi kallar lågkonjunktur som innebär att vi enbart har att hantera en vanlig gammal hederlig långkonjunktur. Detta förutsätter dock att världens ledare företar nödvändiga åtgärder för att undvika att vi får stagflation eller ännu värre hyperstagflation. Om några år hoppas vi kunna konstatera att Happy Days Are Here Again.
Noterat i veckan
Kvartalsraporterna börjar trilla in och vi kommer nog att få se ett antal besvikelser. Samsung, världens största chiptillverkare, varnar redan för att deras resultat kommer att försämras med 32 % i Q3 jämfört med ett år tidigare. Företaget räknar med en minskning av försäljningen under andra halvåret med mer än 30 % (FT 22-10-07).
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
22-09-25 No 40
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se