Ökningen av produktiviteten i USA avtar och Europa halkar efter. Sverige förvånar och håller ställningarna men vi föredrar att lönearbeta lite mindre.
Begreppet produktivitet förefaller så enkelt. Det handlar om hur mycket vi producerar per tidsenhet och hur mycket vår produktion ökar per tidsenhet. Samtidigt är dock mätproblemen betydande. Det avskräcker oss inte eftersom fenomenet på ett avgörande sätt bestämmer vårt välstånd.
Ska vi dessutom vara helt korrekta så skiljer man på produktivitet som relateras till arbetsinsatsen och den produktivitet som relateras till insatsen av kapital i form av till exempel maskiner, byggnader etc. Det visar sig dock att de två begreppen samvarierar i stor utsträckning och i fortsättningen kommer vi att tala enbart om produktivitet och syftar då på arbetsproduktiviteten.
I vår tidigare krönika om Produktivitet konstaterade vi att under de senaste 60 åren har antalet arbetare inom pappers- och massaindustrin i Sverige minskat med 75 % samtidigt som produktionen av massa har fördubblats och produktionen av papper har fyrdubblats. Ett entydigt exempel på hur produktiviteten har skapat vårt välstånd.
Man kan tycka att vi inte behöver producera mera. Vi har redan vad vi behöver. I varje fall vi som arbetar eller har arbetat fram till pensionen. Fast i många länder har man inte det, vilket nedanstående siffror visar:
Land | Andelar av världens BNP 2023 |
USA | 26% |
Övriga Nordamerika | 4% |
Sydamerika | 4% |
EU | 17% |
Övriga Europa | 7% |
Kina | 17% |
Övriga Asien och Pacific | 11% |
Japan | 4% |
Indien | 4% |
Afrika | 3% |
Mellanöstern | 3% |
När man sedan betänker att Indien och Afrika som tillsammans står för 7 % av världens BNP samtidigt har 35 % av världens befolkning förstår vi att världen har en lång resa framför sig med ökad produktion och ökad produktivitet. En överlevnadsfråga för mänskligheten blir att skapa en hållbar utveckling.
Vi i den så kallade utvecklade världen lär också få anstränga oss, inte minst för att hålla ställningarna. Demografiska förändringar gör att den arbetande delen av befolkningen minskar. Samtidigt måste vi kraftigt öka klimatinvesteringarna. Tyvärr måste vi även konstatera att Europa kraftigt måste satsa på upprustning av försvaret, om nu fienden är så farlig som det påstås, och i USA har en samfälld kongresskommitté med både demokrater och republikaner föreslagit kraftigt ökade försvarsutgifter, kanske en fördubbling (DN 241005).
Vi har studerat och inspirerats av tre rapporter som handlar om produktivitet:
EU:s ”The future of European competitiveness” undertecknad av Mario Draghi, den gamle ECB-chefen tillika tidigare premiärminister i Italien,
SNS:s ”Konjunkturrådets rapport 2024, Näringslivets produktivitetsutveckling” undertecknad av fyra akademiker i nationalekonomi samt
IMF:s ”America must rediscover its dynamism” skriven av Michael Peters, professor i nat ek vid Yale.
Under perioden 1947-2005 ökade produktiviteten i USA med i genomsnitt 2,3 procent per år. Men efter 2005 föll takten till 1,3 procent. En snarlik utveckling har vi sett i hela den så kallade utvecklade världen.
Under perioden 2000-2019 ökade USA:s produktivitet med i genomsnitt 1,2 procent per år medan produktiviteten inom EU enbart ökade med 0,7 per år under samma period.
Med konstant arbetsinsats har USA:s BNP ökat med 27 procent om man räknar med ”ränta-på-ränta”-effekten medan EU:s bara har ökat med 15 procent. Skillnaden förstärks ytterligare av att arbetskraften har ökat mer i USA än i EU.
Totalt har BNP i USA ökat med 2 procent per år under perioden 2000-2019 medan motsvarande ökning inom EU har varit 1,4 procent. Räknar man med konstanta priser så var USA:s BNP 17 procent större än EU:s (exklusive GB) år 2000. 2019 hade denna skillnad ökat till 30 procent. EU kommer alltså allt längre efter USA. För detta har Mario Draghi varnat mycket kraftfullt och föreslagit omfattande åtgärder.
Kina får vi ta upp i en annan krönika men vi konstaterar att landet har ökat sin BNP med 8,3 procent per år under perioden 2000-2019 men når, räknat per capita, enbart upp till 17 procent av USA:s nivå. Justerar man för köpkraft hamnar Kina på ca 30 procent av USA:s nivå men fortfarande långt efter. (Världsbanken).
Statistikens tillförlitlighet kan naturligtvis diskuteras men det påstås att Kina sedan 1954 har haft en genomsnittlig årlig produktivitetsökning uppgående till 7,4 procent men den har minskat och ligger nu på ca 4 procent (ceicdata.com).
Hur har det då gått för Sverige? Det visar sig att vi i Sverige sedan 1995 har skapat samma produktivitetsutveckling som USA. Medan övriga Europa sackar efter så håller vi således ställningarna var gäller produktiviteten. Dock inte vad gäller BNP som helhet eftersom vi inte haft samma ökning av arbetskraften som USA och därtill har vi valt att i större utsträckning ta ut vinsterna i form av mer omfattande ledighet.
Vad ligger då bakom ovanstående utveckling? Till detta har vi anledning att återkomma. Vi kommer också framöver att diskutera olika förslag till att öka produktiviteten.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
Vill du läsa kommentaren om den offentliga skulden i förra veckans krönika? Klicka här.
24-10-13 Nr 41
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se
Om produktiva mått är svåra så är effektivitetsbegreppet än snårigare. Att göra rätt saker på rätt sätt. Inom den gemensamma sektorn är båda begreppen också intressanta att analysera. Återkommer ni kring den frågeställningen lite längre fram?
Bengt,
Ju djupare man dyker desto mer förvirrad blir man. Effektivitet är ett vidare begrepp och egentligen det mest intressanta men mätproblemen blir ännu större. Den riktiga överkursen blir att mäta produktivitet och effektivitet i den gemensamma sektor. Men här räknar vi med att du har inspel.
Nils-Åke