Lönerna anses ofta spela en avgörande roll för inflationen och så har det nog också varit men myntet har två sidor. För inte ska vi väl konkurrera med låga löner. Viktigt är dock att produktiviteten ökar så att vi kan kosta på oss högre löner. Och att zombieföretagen går under.
Inflationen som följde av pandemin berodde dock inte på högre lönekostnader. I stället ökade världens centralbanker penningmängden och regeringarna sina budgetunderskott alltför mycket. Effekterna av dessa sannolika missgrepp har ännu inte upphört. Krig och annat elände krånglade även till logistikkedjorna och hämmade utbudet av vissa varor. Mer om detta i någon kommande krönika.
Låt oss blicka tillbaka på historien och vi ska då se hur lönekostnaderna har skapat inflation. På 70-talet var det inte ovanligt med löneökningar med 10 procent per år och 1975 ökade industritjänstemännen sina löner med närmare 19 procent. Under 80-talet var löneökningarna något lägre men låg ofta på 5-10 procent per år.
Under 70- och 80-talet låg i bästa fall produktivitetsökningen på 2 procent per år. Skillnaden mellan löneökningarna och produktivitetsökningarna skapade rejält ökade kostnader per producerad enhet och därmed sköt inflationen fart. Under 70-talet steg inflationen från år till år för att toppa på 14 procent 1980. Därefter sjönk den för att återigen toppa 1990 på 11 procent.
Från 70-talet fram till 90-talet tappade Sverige i konkurrenskraft och vi blev tvingade att återkommande devalvera för att därmed kunna hävda oss på exportmarknaden. Så här i efterhand kan man väl konstatera att arbetsmarknadens parter och regeringarna agerade helt huvudlöst.
Men myntet har två sidor. Den andra sidan visar att mindre konkurrenskraftiga företag gick under. Saab Automobile, Eriksbergs varv, Fagersta stålverk, Facit, Fridafors bruk och många andra företag gick i graven vilket dock inte enbart var av ondo. Arbetskraften flyttade till mer konkurrenskraftiga företag som därmed kunde expandera och även betala bättre löner.
Överlevnadsinstinkten var stark och våra kvarvarande exportföretag blev ännu vassare. Den tjeckisk/tyske Harvardekonomen Joseph Schumpeter kallade det hela kreativ förstörelse. Han formulerade begreppet redan på 40-talet och det kom att bli en grundbult i den marknadsliberala ekonomin.
Tyvärr har många beslutsfattare världen över i dag glömt bort sin Schumpeter och det tror vi kommer att straffa sig. Trots den stora konkursen i norra Sverige så lever fortfarande alltför många zombieföretag vidare vilket kan ledas tillbaka till överskott av för mycket riskvilligt kapital och alltför många offentliga räddningsaktioner.
Efter dessa omvälvande decennier fick vi uppleva ett finansiellt crescendo på 90-talet som mynnade ut i fastighetskrisen som följdes av genomgripande förändringar av svensk ekonomi. Från en inflationsekonomi till en ekonomi med låg inflation, låga räntor och sunda statsfinanser. Förhoppningsvis har vi nu lärt oss av historien.
Idag skulle vi nästan kunna vända på resonemanget. Låga lönehöjningar i kombination med en försvagad valuta har gjort att exportföretagen inte har haft kniven på strupen och därmed ej heller tvingats driva på produktiviteten.
Att bedöma valutakursernas utveckling är svårt. Den svaga kronan under de senaste åren har inte någon kunnat förklara. Men det skulle kanske inte vara så dumt med lite högre löner som tryckte upp inflationen och därmed räntorna. Valutakursen skulle sannolikt därmed stärkas.
Lagom mycket högre löner skulle sannolikt stimulera produktiviteten och innovationskraften så att kostnaden per producerad enhet dämpades och arbetskraften långsiktigt förflyttades mot yrken med högre kompetens.
En alternativ väg till högre produktivitet, mer kvalificerad arbetskraft och högre löner är att satsa på en starkare valuta. Hur det ska gå till är dock svårare att ha någon uppfattning om men fortsatt goda offentliga finanser, mindre av regleringar, satsningar på utbildning och forskning, lägre skatter på arbete och kapital är säkert rätt steg på vägen.
Vi vill gärna framhålla Schweiz som en förebild. För tjugo år behövde man bara betala 6 svenska kronor för en schweizerfranc. Idag får man betala nästan 12 svenska kronor. Enligt den senaste statistiken från Världsbanken från 2023 hade Schweiz en BNP per capita på ca 100 000 USD medan Sverige låg på ca 56 000 USD. Schweiz har ett försprång på nästan 80 procent.
I rättvisans namn måste vi göra en utvikning beträffande BNP-måtten. Skillnaden är inte lika stor om man räknar om BNP till BNP PPP dvs omräknad till ”purchasing power parity” eller efter justering för köpkraft. Enklast kan detta illustreras med att en Big Mac kostar ca 7 CHF i Schweiz men enbart 60 SEK i Sverige.
Dylika skillnader gäller dock i regel enbart för inhemskt producerade varor och tjänster som väl en Big Mac i stor utsträckning får anses vara. För varor och tjänster som importeras till exempel drivmedel, kaffe och mikroprocessorer och som ofta har en global prissättning så skiljer sig priserna inte mellan länderna. Slutsatsen blir enligt Världsbanken att skillnaden i BNP PPP mellan i Sverige och Schweiz drygt halveras men fortfarande har Schweiz ett försprång på drygt 30 procent.
Någon kan invända att Schweiz har stora inkomstskillnader. Så kan det kanske vara men välfärden för gemene man lär ej vara lägre i Schweiz och landet har sannolikt världens högst betalda lågavlönade. En schweizisk industriarbetare tjänar minst 5 000 CHF brutto i månaden (timeular.com) och en svensk ca hälften därav.
Vår slutsats: Löneförändringar som knyts till produktivitetsutvecklingen skapar, allt annat lika, låg inflation och högre välstånd. Men sedan är ju som vanligt inte allt annat lika utan allt rör på sig och inflationen och välståndet påverkas av mycket annat. Mer om det framöver.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
25-03-22 Nr 12
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se
Det är mycket bra genomgångar av inflationens orsaker. Det finns mycket att fundera på.
Ja, inflationen är inte lätt att få grepp på. Vi fortsätter i ett antal krönikor framöver med bl a tillgångspriser, handel/tullar, bostadskostnader, penningmängd. Inte minst det senare är lite av en käpphäst för oss.
Nils-Åke
Runt 1970 stod Sverige på topp vad gäller jämlikhet och välfärd. Till priset av en ohållbar ekonomisk politik på alla plan. En offentlig sektor som svämmat över alla bräddar, devalveringar sammantaget 48% och löneskatter som hämmade ek tillväxt. När Göran Persson tillträdde i början av 90-talet så tog han ledningen för en hårdhänt men nödvändig ekonomisk sanering.
Instämmer. Göran ska ha en eloge för sina insatser.
Nils-Åke