Inflationen är ännu inte besegrad. Man kan argumentera för att kampen bara har kommit halvvägs och att vi har en smärtsam väg kvar. Ytterligare höjda räntor kan vi förvänta oss och sannolikt också en tuff lågkonjunktur. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve kommer att hålla i taktpinnen.
Flera centralbanker höjde sina styrräntor under veckan som gick. Federal Reserve i USA hamnade därmed på 4,5 %, Bank of England på 3,5 % och Europeiska Centralbanken på 2 %. Sveriges Riksbank har möte först i februari och höjer då sannolikt till 3 %. Inflationstakten världen över har avtagit något men ligger fortfarande besvärande högt. I USA är inflationen 7,1 %, i Storbritannien 10,7 %, i EU 10 % och i Sverige 9,5 %. Målet världen över är 2 %. Det diskuteras mycket omkring hur långt FED kommer att gå med sina höjningar. De mer officiella kommentarerna hamnar på drygt 5 % under nästa år och då har Europa att följa efter och man ligger ju redan steget efter.
I maj 2021 gav vi ut en krönika ”Inflation, del 4” som beskrev den teoretiska grunden för inflation. Det har sedan dess visat sig att teorin höll, återigen. Vi upprepar och förenklar teorin och säger att ekonomin är i jämnvikt när penningmängden M är lika med BNP dvs. M=BNP. Ökar M så måste BNP (uttryckt i löpande priser) även öka. BNP kan öka antingen genom att priserna blir högre eller att volymerna blir större. Anpassningarna sker inte omedelbart utan kan ske under flera år.
Under de tre senaste åren dvs perioden 2019 Q 3 till 2022 Q3 har den amerikanska penningmängden mätt som M2 ökat med ca 40 % samtidigt som den reala BNP:n har ökat med ca 5 %. (Källa: www.fred.stlouisfed.org). Således har de fått ett inflationstryck som uppgår till mellanskillnaden dvs. 35 %. Amerikanerna har under de tre senaste åren haft en total inflation som uppgår till 16 % och de har därmed ett överhäng av inflation som uppgår till 19 %. De har således nått knappt halvvägs för att uppnå jämnvikt i ekonomin. Sifferexercisen är naturligtvis inte någon exakt vetenskap men siffrorna illustrerar väl vilka krafter som är igång.
Per Hörnfeldt, en av våra intresserade läsare, har konstaterat att penningmängden redan har börjat falla. Centralbankernas fortsatta räntehöjningar och obligationsförsäljningar kommer sannolikt att trycka tillbaka penningmängden ytterligare och de kommer att fortsätta på denna väg tills inflationen har nått 2 %.
Räntehöjningarna minskar penningmängden genom att det blir dyrare att låna och därmed kommer affärsbankernas utlåning eller åtminstone dess ökningstakt att minska. Obligationsförsäljningen minskar penningmängden genom att centralbankerna drar in pengar från marknaden och ”makulerar” pengar dvs. motsatt till tidigare då de ”tryckte” pengar.
I vår tidigare krönika ”Hur långt kan de svenska räntorna gå?” bedömde vi att den svenska styrräntan kan gå till 4,5 % under 2023 från dagens 2,5 %. Detta gör ont och fortsatta höjningar kommer att gör ännu mer ont. Antagligen kommer vi att få se ett antal finansiella olyckor som skrämmer upp oss alla. Bostäder, fastigheter, aktier och flera andra tillgångar kommer att falla ytterligare. Undantag förekommer dock. Attraktiva lägenheter i Stockholms innerstad, dock inte de allra mest spektakulära, hävdar sig fortfarande väl och skogsmark slår nya prisrekord.
Inflationen kan öka genom att efterfrågan ökar vilket den gjorde när vi kraftigt stimulerade ekonomin under pandemin. Fortfarande hade amerikanerna i september ett sparandeöverskott, utöver vad de brukar ha, som uppgick till ca 7 % av deras BNP (WSJ 22-10-31). Här föreligger alltså ett överhäng av efterfrågan som sannolikt den livliga handeln under Black Friday i USA illustrerar. Amerikanerna har således problem med alltför hög efterfrågan och även med en överhettad arbetsmarknad. Notera att den amerikanska arbetslösheten ligger på låga 3,7 % medan den svenska ligger på 7,2 %. Räntevapnet biter främst på efterfrågan och därmed kommer FED att höja sin styrränta till kanske en bit över 5 %.
Inflationen kan också öka genom att utbudet hålls tillbaka. Vi fick problem med logistikkedjorna under pandemin och det uppstod brist på vissa varor. Dessa svårigheter är nu i stor utsträckning avklarade men dock kvarstår problemen med energi i Europa. De extrema elpriserna är exempel på detta. Hushållen blir hårt drabbade och detsamma gäller företagen eftersom energi är en viktig insatsvara i produktionen. Därmed är européerna sannolikt i en besvärligare situation än amerikanerna.
Räntevapnet biter inte på utbudsbegränsningar och därmed måste sannolikt efterfrågan minska ytterligare för att kompensera för bristande utbud. ECB måste då troligtvis bruka räntevapnet ännu mer än FED och tyvärr är ECB just nu steget efter FED. Höjer man dock räntan tillräckligt mycket så tvingar man tillbaka efterfrågan så till den grad att man möter utbudet .
Effekten blir en djupgående lågkonjunktur men i valet mellan två onda ting, lågkonjunktur eller hyperinflation, så tror vi att centralbankerna väljer lågkonjunktur. Vad som händer just nu kommer sannolikt att får stort utrymme i morgondagens läroböcker i ekonomisk historia och inte någon centralbankschef vill gå till historien som den som framkallade hyperinflation.
I USA diskuterar man hur ihärdigt FED kommer att vara i sin inflationsbekämpning. FED-chefen Jerome Powell har vid upprepade tillfällen uttryckt att han är mindre rädd för att göra för mycket än att göra för lite. Hela tiden spökar hans företrädare under 70-talet, Arthur Burns, som gjorde för lite och inflationen skenade.
Den legendariske Paul Volcker efterträdde Burns 1978. Volcker var tvungen att ta till det tyngsta artilleriet och höjde styrräntan till över 15 % och arbetslösheten ökade 1982 till nästan 11 %. (WSJ 22-12-13). Denna situation vill nog inte Powell försätta USA och världsekonomin i. Bättre lite ont nu än mycket pina framöver.
Den europeiska centralbanken ECB har ett dock ett besvärligt dilemma. Räntehöjningarna kommer att göra extra ont i södra Europa eftersom det under ytan förekommer ett antal olösta problem. Vi frågar oss hur Italien med sin extrema statsskuld ska klara de högre räntorna. I grunden handlar det om eurons framtid. Frågan är hur mycket vi andra är beredda att skuldsätta oss för att hålla Italien under armarna. Dock har EU redan riggat livräddningsakuten i form av en upplåningsmöjlighet som kallas ”the anti-fragmenation tool” och som ska förhindra att euron ”fragmentiseras”. Vi får se hur det går.
Utbudsbegränsningarna vad gäller energi är dessutom mycket tuffare i Europa än i USA. Därtill har ECB inte ännu kommit igång med sin obligationsförsäljning och styrräntan är mindre än hälften av den amerikanska. ECB-chefen sammanfattar: ”Compared to the FED, we have more ground to cover, we have longer to go.” (WSJ 22-12-16). Trycket på Sveriges Riksbank att höja räntorna under det kommande året kommer att bli kompakt.
Inte något ont utan att det har något gott med sig. Industrier på kontinenten kommer nu att energieffektivisera och göra sig mindre beroende av gas. Europeiska hushåll kommer likaså att slänga ut sina gaspannor för något annat bättre. Och det finns hjälp på nära håll. Alfa Laval håller redan på att bygga ut sin produktion av plattvärmeväxlare i Lund och Nibe bygger ut sin produktion av värmepumpar i Markaryd. Ibland är det inte så dumt att ligga steget före.
Noterat under veckan
Frankrike har totalt 51 kärnkraftsreaktorer. Av dessa har många varit avställda för reparation men nu är fem av dessa återstartade. Därmed är 41 reaktorer helt fungerande och kommer starkt att bidra till elförsörjningen både i Frankrike och Tyskland (WSJ 22-12-16). Vi kan räkna med att trycket uppåt på de svenska elpriserna kommer att minska något.
Vill du lämna en kommentar? Klicka här.
Observera att om du lämnar en kommentar för första gången kan det dröja någon dag innan den blir publicerad.
Vill du läsa förra veckans kommentarer? Klicka här.
22-12-18 No 51
n-a@thulin.se
Magnus@thulin.se
Nu borde politiken inom alla riksdagens partier lärt sig läxan att energiförsörjning är samhällskritisk liksom försvaret är det. Inte något som man kan förlita sig på att marknaden löser utan styrning.
Bengt,
Ja, vad gäller genomgripande infrastruktur har staten en viktig funktion. Inte någon regering de senaste femtio åren har tagit energifrågan riktigt på allvar.
Många misstag har begåtts. Dags för nationell samling.
Nils-Åke